Jag älskar Julian Casablancas. Det framstår som alldeles klart, särskilt efter dagens intervju i DN. Julian är inte i sitt bästa skick, om man ska ta journalisten på orden, med "faluröda ögon" försöker han så öppenhjärtligt som möjligt bemöta en serie frågor kring hans soloskiva som kulminerar i referenser till ett "Carslikt åttiotal" och "spetsiga syntriff". Inget fel i det, det är säkert båda träffande liknelser på något sätt, men jag kan inte undgå att känna en viss förvåning över hur hårdhudade musikskribenter tycks vara inför aktiviteten att fästa personliga och halvt lösryckta referenser på artister, särskilt när de mer eller mindre befinner sig i Julian Casablancas vardagsrum. En viss försiktighet hade annars varit att vänta sig. Jag tänker på hur jag själv brukar reagera när jag ställs frågan vad jag lyssnar på. Oftast anstränger jag mig för att svara så vagt och brett jag kan, alternativt att hitta så breda och uppenbara namn som möjligt. Att börja namedroppa artister brukar i de flesta sammanhang framkalla en ömsesidig, lätt panikartad känsla av genans. I det här sammanhanget blottlägger det inte bara dina egna tillkortakommanden och missförstånd, vad värre är kan det även uppfattas som en antydan till ett försök att tolka vad som står gömt längst bak i Julians skivhylla. Bara tanken skulle vara nog för att få mig att kasta mig ut genom fönstret.
Julian bemöter The Cars-svadan en smula avvaktande först, och börjar tala om att han alltid skrivit låtar på keyboard såväl som på gitarr. Mot slutet av sitt svar ger han så, mycket riktigt, även exempel på en rad motorvägsbreda artister (Queen, Bob Marley, Cyndi Lauper). Antagligen kände även han en viss genans komma krypande. Men det är först senare i intervjun som han visar sin riktigt älskvärda sida och jag verkligen faller handlöst. När intervjuaren implicit droppar den obligatoriska referensen till New Yorkscenen på sjuttiotalet ser Julian vad som komma skall och föregriper frågan. Han avfärdar alla liknelser med band som Television, och menar att vad de alla har gemensamt givetvis är Velvet Underground, det är den givna referensen, för The Strokes precis som Television. Julian Casablancas, back to basics, putting rock journalists to shame.
Här är min hyllning till såväl Julian som Lou, och deras plirigt glittrande ögon som varje dag bränner hål i djävulens bländverk.
