Jag skulle döda en drake för dig

När holländska stadiumrave-arrangören ID&T för några år sen gav sig på att lista de 500 bästa danslåtarna genom tiderna dök Sinead O´Connor upp på plats 180, med en sång om love gone bad som svårligen kan kallas dansant i vanlig mening. Men Sineads ut-och-in-vända hjärta slog an något hos 90-talets klubbskallar, vilket de otaliga tranceremixerna på Troy vittnar om. Ingen av dem är så bra som de borde vara. Eller ingen är ens bra. Och det är väl bara så att inga bastrummor och synthstabs i världen kan vara mer besvärjande än den här rösten på vansinnets rand med blott en sober botten av sträva, rytmiska stråkar att stå på. Troy är en sex och en halv-minuters bilolycka till sång, som man undrar om det är meningen att man - att någon överhuvudtaget, förutom han - ska höra. Men det går inte att titta bort.


Sinead O'Connor - Troy


Och om om detta inte var naket nog; här gör hon den ensam med akustisk gitarr för en hundratusen pers eller så. Och om ni undrar så gick första platsen på listan till Underworlds Born Slippy.