Satan på gatan

Det är alltid en fröjd att lägga på "Har du grävt någon grop idag?" med James & Karin på ett gladlynt golv. I sin egen rätt är det en kaxig poprökare från sjuttiotalets mitt, med omisskännlig trumproduktion, lysande gitarrhook och fina rader som "varför vill alla bo i en stad, dåliga lungor och ingen glad". Men det som får mig att med händerna i luften noga syna rummet medan låten rullar, är att det alltid är någon som omtumlad stannar upp i ett obestämbart inre tillstånd när de inledande raderna hörs. Att för första gången på 15 år höra en sång som ens barnajag lyssnade på om och om igen med den envetenhet som bara ett barn har - det har en viss slagkraft. Ibland kan jag tänka att jag är oansvarig då jag knappast kan veta vilka slumrande trauman denna katharsis genom barnpop väcker.

Nå, den primära anledningen till att posta den här trippeln var en låt från James Hollingworths ganska bortglömda solokarriär som följde på det i dubbel bemärkelse upplösta partnerskapet med Karin Ljungman. Från 1980 års "Den sista vargen" har vi denna svängiga guldklimp med Janne Schaffer på flyhänt gitarr; vuxenrock ska det vara men steget från de stackars barnen som leker med elden i James & Karins ödesmättade "Den da´n då skogen brann" till den moppetrimmande "Kalle" är nog egentligen inte vidare stort - är det kanske till och med samma Kalle som har med sig tändstickorna i förstnämnda sång? Men så har heller aldrig epitetet barnlåtar stått för någon musikalisk puerilisering för James Hollingworth.

James Hollingworth - Kalle [tack för rippen farsan!]

James & Karin - Den da´n då skogen brann

James & Karin - Har du grävt någon grop idag?

Bekämpa eld med eld (blinka och jag försvinner)

Jag älskar Julian Casablancas. Det framstår som alldeles klart, särskilt efter dagens intervju i DN. Julian är inte i sitt bästa skick, om man ska ta journalisten på orden, med "faluröda ögon" försöker han så öppenhjärtligt som möjligt bemöta en serie frågor kring hans soloskiva som kulminerar i referenser till ett "Carslikt åttiotal" och "spetsiga syntriff". Inget fel i det, det är säkert båda träffande liknelser på något sätt, men jag kan inte undgå att känna en viss förvåning över hur hårdhudade musikskribenter tycks vara inför aktiviteten att fästa personliga och halvt lösryckta referenser på artister, särskilt när de mer eller mindre befinner sig i Julian Casablancas vardagsrum. En viss försiktighet hade annars varit att vänta sig. Jag tänker på hur jag själv brukar reagera när jag ställs frågan vad jag lyssnar på. Oftast anstränger jag mig för att svara så vagt och brett jag kan, alternativt att hitta så breda och uppenbara namn som möjligt. Att börja namedroppa artister brukar i de flesta sammanhang framkalla en ömsesidig, lätt panikartad känsla av genans. I det här sammanhanget blottlägger det inte bara dina egna tillkortakommanden och missförstånd, vad värre är kan det även uppfattas som en antydan till ett försök att tolka vad som står gömt längst bak i Julians skivhylla. Bara tanken skulle vara nog för att få mig att kasta mig ut genom fönstret.

Julian bemöter The Cars-svadan en smula avvaktande först, och börjar tala om att han alltid skrivit låtar på keyboard såväl som på gitarr. Mot slutet av sitt svar ger han så, mycket riktigt, även exempel på en rad motorvägsbreda artister (Queen, Bob Marley, Cyndi Lauper). Antagligen kände även han en viss genans komma krypande. Men det är först senare i intervjun som han visar sin riktigt älskvärda sida och jag verkligen faller handlöst. När intervjuaren implicit droppar den obligatoriska referensen till New Yorkscenen på sjuttiotalet ser Julian vad som komma skall och föregriper frågan. Han avfärdar alla liknelser med band som Television, och menar att vad de alla har gemensamt givetvis är Velvet Underground, det är den givna referensen, för The Strokes precis som Television. Julian Casablancas, back to basics, putting rock journalists to shame.

Här är min hyllning till såväl Julian som Lou, och deras plirigt glittrande ögon som varje dag bränner hål i djävulens bländverk.

Lou Reed - NYC Man

Jeopardy

Dagens låt bara. Todd Rundgren gjorde originalet men Dan Seals och John Ford Coleys (inte samma John Ford som i Klas post nedan) version är mer... smooth. Världens bästa Liina tog fotot på grisarna på Axel Dahlströms Torg, vilket borde gett henne första priset i Bästa Sommarbild-tävlingen i valfri lokaltidning.


England Dan & John Ford Coley - Love is the Answer

Jag skulle döda en drake för dig

När holländska stadiumrave-arrangören ID&T för några år sen gav sig på att lista de 500 bästa danslåtarna genom tiderna dök Sinead O´Connor upp på plats 180, med en sång om love gone bad som svårligen kan kallas dansant i vanlig mening. Men Sineads ut-och-in-vända hjärta slog an något hos 90-talets klubbskallar, vilket de otaliga tranceremixerna på Troy vittnar om. Ingen av dem är så bra som de borde vara. Eller ingen är ens bra. Och det är väl bara så att inga bastrummor och synthstabs i världen kan vara mer besvärjande än den här rösten på vansinnets rand med blott en sober botten av sträva, rytmiska stråkar att stå på. Troy är en sex och en halv-minuters bilolycka till sång, som man undrar om det är meningen att man - att någon överhuvudtaget, förutom han - ska höra. Men det går inte att titta bort.


Sinead O'Connor - Troy


Och om om detta inte var naket nog; här gör hon den ensam med akustisk gitarr för en hundratusen pers eller så. Och om ni undrar så gick första platsen på listan till Underworlds Born Slippy.