Ljuset i mörkret

The Clientele är för mig synonymt med sommaren, och vaga känslor av nostalgi över saker jag inte minns om jag verkligen upplevt. Härom dagen gick jag en längre promenad i de lugna, gröna delarna av vasastan, och såg med jämna mellanrum främmande människor passera utan att fästa någon större vikt vid det, jag var helt uppe i egna tankar. Framför mig kom så en person gående, och blev jag varse om flera saker på en gång. För det första, var jag befann mig: i en park, en söndag, i skymningen. Sedan vad jag hade i lurarna: The Clientele, och låten "We Could Walk Together". Allt detta slog mig när hon passerat, och jag blev tvungen att stanna upp, vända mig om och inte fortsätta gå förrän låten klingat ut.

Följande måndag gjorde jag den här garage-editen av Monday's Rain, som en hyllning till alla nostalgiker och, naturligtvis, ekot av Alasdair MacLeans röst.

The Clientele - Monday's Rain (Monday Edit)

Min lelle stad

Jag fick i uppdrag att spela skivor på psykologstudenternas insparksfest med Göteborgstema, och allt som spelades skulle ha Göteborgsanknytning. Jag kom aldrig åt att spela Brusets "(Jag hatar) Sigmund Freud" men var det något som var självklart så var det att låta golvet komma till ro till det här några minuter över tre. Den vackraste hyllning till Lilla London som skrivits, Håkan får ursäkta (och det gör han). Bara några månader innan sin bortgång vintern 2008 spelar Alf Robertson in sin version av "I Left My Heart in San Fransisco" ute på Orust tillsammans med Björn Olsson, med en röst sargad av sjukdom. När pianot klingar ut hör vi honom säga "Jarå, det går å göra nåt pessonlit av det här, det går asså". Visst gick det.

För Björn Olsson var samarbetet med Robertson en lisa för själen. Läs här en sympatisk intervju om mikrofonval och göteborgssoundet som blev ett monster.

Alf Robertson - Jag lämna´ mitt hjärta i Göteborg

Woman Of The World

En mosstäckt låt, bara.

Michael Hedges - Woman Of The World

Det första softrockbandet på månen

Inte nog med att Dennis Yost själv kallat sitt Classics IV för det första softrockbandet i en intervju 2002, han var även före Bobby Gillespie med att spela trummor stående på scen. Dennis valde dock tidigt bort trumsetet för att kunna fokusera helhjärtat på sin sånginsats, han hade en otroligt vacker barytonröst. På några album skapade han och Classics IV musik som låter som om den kommer från en stilla plats inuti en orkan. När de övriga bandmedlemmarna lämnade honom för (soft)rockbandet Atlanta Rhythm Section någon gång under sjuttiotalets första år fortsatte han strävsamt, med fulla rättigheter till bandnamnet, att utforska den tes de från början fastlagt om stilla, kristallklar rock. Kanske är det konsekvensen i materialet som berör mig mest, även när han gör pubrock förflyttar han dig omedelbart till stormens öga , lämnad att hitta ut till tonerna av ett österländskt stränginstrument , dova gitarrer och en oroande röst som ligger och svävar någonstans högt ovanför marken.

Classics IV - Stormy

Classics IV - Strange Changes

Dennis Yost & Classics IV - All In Your Mind

Dennis Yost & Classics IV - Games People Play

Staden, natten, i den

Japaner. Om de inte var så söta hela tiden skulle ju vi fatta att de är övermänniskor. Här har vi ett stycke ljuv nattklubbsfunk på nippongo från 1983, och vi kan naturligtvis inte annat än notera att det är en riktig dänga och vansinnigt tajt, men att det above all är oerhört gulligt med den engelska refränghooken.

The A.B.´s - In the City Night

Månsympati

En fin låt för ett nytt år.

Johnny Warman - I Love My Planet

Satan på gatan

Det är alltid en fröjd att lägga på "Har du grävt någon grop idag?" med James & Karin på ett gladlynt golv. I sin egen rätt är det en kaxig poprökare från sjuttiotalets mitt, med omisskännlig trumproduktion, lysande gitarrhook och fina rader som "varför vill alla bo i en stad, dåliga lungor och ingen glad". Men det som får mig att med händerna i luften noga syna rummet medan låten rullar, är att det alltid är någon som omtumlad stannar upp i ett obestämbart inre tillstånd när de inledande raderna hörs. Att för första gången på 15 år höra en sång som ens barnajag lyssnade på om och om igen med den envetenhet som bara ett barn har - det har en viss slagkraft. Ibland kan jag tänka att jag är oansvarig då jag knappast kan veta vilka slumrande trauman denna katharsis genom barnpop väcker.

Nå, den primära anledningen till att posta den här trippeln var en låt från James Hollingworths ganska bortglömda solokarriär som följde på det i dubbel bemärkelse upplösta partnerskapet med Karin Ljungman. Från 1980 års "Den sista vargen" har vi denna svängiga guldklimp med Janne Schaffer på flyhänt gitarr; vuxenrock ska det vara men steget från de stackars barnen som leker med elden i James & Karins ödesmättade "Den da´n då skogen brann" till den moppetrimmande "Kalle" är nog egentligen inte vidare stort - är det kanske till och med samma Kalle som har med sig tändstickorna i förstnämnda sång? Men så har heller aldrig epitetet barnlåtar stått för någon musikalisk puerilisering för James Hollingworth.

James Hollingworth - Kalle [tack för rippen farsan!]

James & Karin - Den da´n då skogen brann

James & Karin - Har du grävt någon grop idag?