Friday, July 9, 2010
Tuesday, May 11, 2010
Midnight In Newark (Rap Skit)
Det här inlägget skulle egentligen handla om låten "Midnight On The Bay" från Stephen Stills och Neil Youngs skiva "Long May You Run", under det storslagna gruppnamnet The Stills-Young Band. En väldigt fin långsam strandrökare, smått emblematisk för månen. Istället dök det upp ett oväntat sidospår. När jag googlade låttiteln fick jag flera träffar på en för mig okänd artisttrio, Cash, Mac Mall and Bavgate, som gjort en låt med samma namn. Jag tänkte att det antagligen var ännu en all star-grupp från 70-talet, men det visade sig vara samma Mac Mall som hade med en låt på soundtracket till New Jersey Drive, den film jag antagligen såg flest gånger sommaren 97. Den skildrar två unga biltjuvar i Newark, och deras nattliga eskapader, till tonerna av episk rap.
När jag nu tittar på klipp från filmen slås jag av hur fint ljudspåren och musiken använts i berättandet, särskilt i vissa partier mellan de dialogdrivna scenerna. Korta avsnitt med voice-over vävs in i lugnare intron till låtar, med hastiga utsnitt från en polisradio som flimrar förbi, allt till ganska kontemplativa bilder av staden de befinner sig i. Det liknar lite skits på skivor, alltså korta spår mellan låtar, ofta bestående av till synes random inspelat prat, som är väldigt viktiga för att bestämma tonen eller stämningen. New Jersey Drive, Wu-Tang Clan, KRS One, Blahzay Blahzay med flera satte tonen för sommaren 1997. Jag vill höra fler skits!
Monday, March 22, 2010
Ljuset i mörkret
The Clientele är för mig synonymt med sommaren, och vaga känslor av nostalgi över saker jag inte minns om jag verkligen upplevt. Härom dagen gick jag en längre promenad i de lugna, gröna delarna av vasastan, och såg med jämna mellanrum främmande människor passera utan att fästa någon större vikt vid det, jag var helt uppe i egna tankar. Framför mig kom så en person gående, och blev jag varse om flera saker på en gång. För det första, var jag befann mig: i en park, en söndag, i skymningen. Sedan vad jag hade i lurarna: The Clientele, och låten "We Could Walk Together". Allt detta slog mig när hon passerat, och jag blev tvungen att stanna upp, vända mig om och inte fortsätta gå förrän låten klingat ut.
Följande måndag gjorde jag den här garage-editen av Monday's Rain, som en hyllning till alla nostalgiker och, naturligtvis, ekot av Alasdair MacLeans röst.
Wednesday, March 3, 2010
Min lelle stad
Jag fick i uppdrag att spela skivor på psykologstudenternas insparksfest med Göteborgstema, och allt som spelades skulle ha Göteborgsanknytning. Jag kom aldrig åt att spela Brusets "(Jag hatar) Sigmund Freud" men var det något som var självklart så var det att låta golvet komma till ro till det här några minuter över tre. Den vackraste hyllning till Lilla London som skrivits, Håkan får ursäkta (och det gör han). Bara några månader innan sin bortgång vintern 2008 spelar Alf Robertson in sin version av "I Left My Heart in San Fransisco" ute på Orust tillsammans med Björn Olsson, med en röst sargad av sjukdom. När pianot klingar ut hör vi honom säga "Jarå, det går å göra nåt pessonlit av det här, det går asså". Visst gick det.
För Björn Olsson var samarbetet med Robertson en lisa för själen. Läs här en sympatisk intervju om mikrofonval och göteborgssoundet som blev ett monster.
Alf Robertson - Jag lämna´ mitt hjärta i Göteborg
Monday, February 15, 2010
Tuesday, January 26, 2010
Det första softrockbandet på månen
Inte nog med att Dennis Yost själv kallat sitt Classics IV för det första softrockbandet i en intervju 2002, han var även före Bobby Gillespie med att spela trummor stående på scen. Dennis valde dock tidigt bort trumsetet för att kunna fokusera helhjärtat på sin sånginsats, han hade en otroligt vacker barytonröst. På några album skapade han och Classics IV musik som låter som om den kommer från en stilla plats inuti en orkan. När de övriga bandmedlemmarna lämnade honom för (soft)rockbandet Atlanta Rhythm Section någon gång under sjuttiotalets första år fortsatte han strävsamt, med fulla rättigheter till bandnamnet, att utforska den tes de från början fastlagt om stilla, kristallklar rock. Kanske är det konsekvensen i materialet som berör mig mest, även när han gör pubrock förflyttar han dig omedelbart till stormens öga , lämnad att hitta ut till tonerna av ett österländskt stränginstrument , dova gitarrer och en oroande röst som ligger och svävar någonstans högt ovanför marken.
Monday, January 25, 2010
Staden, natten, i den
Japaner. Om de inte var så söta hela tiden skulle ju vi fatta att de är övermänniskor. Här har vi ett stycke ljuv nattklubbsfunk på nippongo från 1983, och vi kan naturligtvis inte annat än notera att det är en riktig dänga och vansinnigt tajt, men att det above all är oerhört gulligt med den engelska refränghooken.
The A.B.´s - In the City Night
Subscribe to:
Posts (Atom)