Månen

Fågelvägen, som har gästat Månen både en och två gånger - och det kommer bli fler - har gått och blivit med radioshow på K103. I senaste avsnittet gräver Johan och Olle med kärlek och omsorg i skivbackarna märkta svensk postpunk. Check it!

Fågelvägen110207slow death by Fågelvägen K103

Gentle Tuesday

2011-02-22T14:44:00.004+01:00

Bridget St. John - A Day Away

Dancing Away

2011-02-21T18:56:00.005+01:00

Alison Statton and Spike - Seaport Town

Dagens ljus

2011-02-21T02:19:00.002+01:00

Steve Winwood - In The Light Of Day

Popkiss

2011-02-10T02:12:00.005+01:00

Sun - When You Put Your Hand In Mine

The groove that won't stop

2010-11-25T13:23:00.002+01:00

The Velvet Underground - Rock And Roll

Brazilian Love Affair

2010-10-26T22:35:00.007+02:00

George Duke - Brazilian Love Affair

Wild flute, wild heart

2010-10-18T23:40:00.004+02:00

Jag blev väldigt glad när Håkan Hellström i en intervju på PSL berättade att en av orsakerna till att det hörs flöjter i så många av spåren på senaste skivan, är att han alltid betraktat tvärflöjten som det kanske vackraste instrumentet. Det finns onekligen speciella konnotationer i detta ljud, och förutom att hans enkla konstaterande antagligen kommer att leda till att jag lyssnar på soundtracket till Shaft med ett öppnare sinne, fick det mig att tänka på det gamla Nintendospelet Zelda - A Link To The Past . Där är flöjten ett magiskt objekt, med en bestämd melodi; spelas den vid rätt tillfälle får den oväntatade saker att hända, saker som annars skulle förbli dolda. Jag skulle egentligen vilja loopa just den melodin, men i brist på det kommer här ett par låtar som lyckas ta sig en bit på väg till Zeldas mytiska kvaliteter. Och en som bara är jolly good...

Ozo - Anambra River

Sergio Mendes - Promise Of a Fisherman

Gilberto Gil - Palco

Dream Team

2010-09-17T14:07:00.004+02:00

På den utmärkta sidan Dream Chimney hittade jag den här låten, med en creditlista som liknar ett stjärnkluster. Francois Kevorkian producerar, The Edge från U2 har skrivit musiken och spelar förstås gitarr, och Jah Wobble lirar bas. Holger Czukay från Can står med på omslaget, men det verkar inte som att han spelar på just den här låten (däremot på titelspåret Snake Charmer). Och det slutar inte där. Texten, framförd av Marcella Allen från gruppen High Fashion, är skriven av ingen mindre än Arthur Russell. Stjärnfall!

Francois Kevorkian presents Jah Wobble, The Edge & Holger Czukay - Hold On To Your Dreams

Where people live on dreams

2010-08-25T00:49:00.002+02:00

Sutherland Brothers & Quiver - Dirty City (Hånleo prude edit)

One of these crazy, crazy nights...

2010-08-19T22:19:00.006+02:00

Imorgon (fredag) spelar månen ett livsbejakande set på Mercury, Nefertitis nya fredagsklubb. Vi huserar på uteserveringen, där ost, kex och blommande vin kommer att kunna ses flyta längs väggarna.

The Eagles - One Of These Nights (A Jimmy Michaels Mix)

Play with fire

2010-07-09T20:01:00.002+02:00

Julian Casablancas - 11th Dimension (Screwed Version)

Midnight In Newark (Rap Skit)

2010-05-11T15:01:00.006+02:00

Det här inlägget skulle egentligen handla om låten "Midnight On The Bay" från Stephen Stills och Neil Youngs skiva "Long May You Run", under det storslagna gruppnamnet The Stills-Young Band. En väldigt fin långsam strandrökare, smått emblematisk för månen. Istället dök det upp ett oväntat sidospår. När jag googlade låttiteln fick jag flera träffar på en för mig okänd artisttrio, Cash, Mac Mall and Bavgate, som gjort en låt med samma namn. Jag tänkte att det antagligen var ännu en all star-grupp från 70-talet, men det visade sig vara samma Mac Mall som hade med en låt på soundtracket till New Jersey Drive, den film jag antagligen såg flest gånger sommaren 97. Den skildrar två unga biltjuvar i Newark, och deras nattliga eskapader, till tonerna av episk rap.

När jag nu tittar på klipp från filmen slås jag av hur fint ljudspåren och musiken använts i berättandet, särskilt i vissa partier mellan de dialogdrivna scenerna. Korta avsnitt med voice-over vävs in i lugnare intron till låtar, med hastiga utsnitt från en polisradio som flimrar förbi, allt till ganska kontemplativa bilder av staden de befinner sig i. Det liknar lite skits på skivor, alltså korta spår mellan låtar, ofta bestående av till synes random inspelat prat, som är väldigt viktiga för att bestämma tonen eller stämningen. New Jersey Drive, Wu-Tang Clan, KRS One, Blahzay Blahzay med flera satte tonen för sommaren 1997. Jag vill höra fler skits!

The Stills-Young Band - Midnight On The Bay

Cash, Mac Mall and Bavgate - Midnight On The Bay

Young Lay ft. Ray Luv & Mac Mall - All About My Fetti (från soundtracket till New Jersey Drive)

Ljuset i mörkret

2010-03-22T23:05:00.006+01:00

The Clientele är för mig synonymt med sommaren, och vaga känslor av nostalgi över saker jag inte minns om jag verkligen upplevt. Härom dagen gick jag en längre promenad i de lugna, gröna delarna av vasastan, och såg med jämna mellanrum främmande människor passera utan att fästa någon större vikt vid det, jag var helt uppe i egna tankar. Framför mig kom så en person gående, och blev jag varse om flera saker på en gång. För det första, var jag befann mig: i en park, en söndag, i skymningen. Sedan vad jag hade i lurarna: The Clientele, och låten "We Could Walk Together". Allt detta slog mig när hon passerat, och jag blev tvungen att stanna upp, vända mig om och inte fortsätta gå förrän låten klingat ut.

Följande måndag gjorde jag den här garage-editen av Monday's Rain, som en hyllning till alla nostalgiker och, naturligtvis, ekot av Alasdair MacLeans röst.

The Clientele - Monday's Rain (Monday Edit)

Min lelle stad

2010-03-03T15:00:00.004+01:00

Jag fick i uppdrag att spela skivor på psykologstudenternas insparksfest med Göteborgstema, och allt som spelades skulle ha Göteborgsanknytning. Jag kom aldrig åt att spela Brusets "(Jag hatar) Sigmund Freud" men var det något som var självklart så var det att låta golvet komma till ro till det här några minuter över tre. Den vackraste hyllning till Lilla London som skrivits, Håkan får ursäkta (och det gör han). Bara några månader innan sin bortgång vintern 2008 spelar Alf Robertson in sin version av "I Left My Heart in San Fransisco" ute på Orust tillsammans med Björn Olsson, med en röst sargad av sjukdom. När pianot klingar ut hör vi honom säga "Jarå, det går å göra nåt pessonlit av det här, det går asså". Visst gick det.

För Björn Olsson var samarbetet med Robertson en lisa för själen. Läs här en sympatisk intervju om mikrofonval och göteborgssoundet som blev ett monster.

Alf Robertson - Jag lämna´ mitt hjärta i Göteborg

Woman Of The World

2010-02-15T21:56:00.005+01:00

En mosstäckt låt, bara.

Michael Hedges - Woman Of The World

Det första softrockbandet på månen

2010-01-26T22:05:00.003+01:00

Inte nog med att Dennis Yost själv kallat sitt Classics IV för det första softrockbandet i en intervju 2002, han var även före Bobby Gillespie med att spela trummor stående på scen. Dennis valde dock tidigt bort trumsetet för att kunna fokusera helhjärtat på sin sånginsats, han hade en otroligt vacker barytonröst. På några album skapade han och Classics IV musik som låter som om den kommer från en stilla plats inuti en orkan. När de övriga bandmedlemmarna lämnade honom för (soft)rockbandet Atlanta Rhythm Section någon gång under sjuttiotalets första år fortsatte han strävsamt, med fulla rättigheter till bandnamnet, att utforska den tes de från början fastlagt om stilla, kristallklar rock. Kanske är det konsekvensen i materialet som berör mig mest, även när han gör pubrock förflyttar han dig omedelbart till stormens öga , lämnad att hitta ut till tonerna av ett österländskt stränginstrument , dova gitarrer och en oroande röst som ligger och svävar någonstans högt ovanför marken.

Classics IV - Stormy

Classics IV - Strange Changes

Dennis Yost & Classics IV - All In Your Mind

Dennis Yost & Classics IV - Games People Play

Staden, natten, i den

2010-01-25T23:12:00.007+01:00

Japaner. Om de inte var så söta hela tiden skulle ju vi fatta att de är övermänniskor. Här har vi ett stycke ljuv nattklubbsfunk på nippongo från 1983, och vi kan naturligtvis inte annat än notera att det är en riktig dänga och vansinnigt tajt, men att det above all är oerhört gulligt med den engelska refränghooken.

The A.B.´s - In the City Night

Månsympati

2010-01-05T01:52:00.003+01:00

En fin låt för ett nytt år.

Johnny Warman - I Love My Planet

Satan på gatan

2009-12-22T01:41:00.004+01:00

Det är alltid en fröjd att lägga på "Har du grävt någon grop idag?" med James & Karin på ett gladlynt golv. I sin egen rätt är det en kaxig poprökare från sjuttiotalets mitt, med omisskännlig trumproduktion, lysande gitarrhook och fina rader som "varför vill alla bo i en stad, dåliga lungor och ingen glad". Men det som får mig att med händerna i luften noga syna rummet medan låten rullar, är att det alltid är någon som omtumlad stannar upp i ett obestämbart inre tillstånd när de inledande raderna hörs. Att för första gången på 15 år höra en sång som ens barnajag lyssnade på om och om igen med den envetenhet som bara ett barn har - det har en viss slagkraft. Ibland kan jag tänka att jag är oansvarig då jag knappast kan veta vilka slumrande trauman denna katharsis genom barnpop väcker.

Nå, den primära anledningen till att posta den här trippeln var en låt från James Hollingworths ganska bortglömda solokarriär som följde på det i dubbel bemärkelse upplösta partnerskapet med Karin Ljungman. Från 1980 års "Den sista vargen" har vi denna svängiga guldklimp med Janne Schaffer på flyhänt gitarr; vuxenrock ska det vara men steget från de stackars barnen som leker med elden i James & Karins ödesmättade "Den da´n då skogen brann" till den moppetrimmande "Kalle" är nog egentligen inte vidare stort - är det kanske till och med samma Kalle som har med sig tändstickorna i förstnämnda sång? Men så har heller aldrig epitetet barnlåtar stått för någon musikalisk puerilisering för James Hollingworth.

James Hollingworth - Kalle [tack för rippen farsan!]

James & Karin - Den da´n då skogen brann

James & Karin - Har du grävt någon grop idag?

Bekämpa eld med eld (blinka och jag försvinner)

2009-12-06T15:21:00.008+01:00

Jag älskar Julian Casablancas. Det framstår som alldeles klart, särskilt efter dagens intervju i DN. Julian är inte i sitt bästa skick, om man ska ta journalisten på orden, med "faluröda ögon" försöker han så öppenhjärtligt som möjligt bemöta en serie frågor kring hans soloskiva som kulminerar i referenser till ett "Carslikt åttiotal" och "spetsiga syntriff". Inget fel i det, det är säkert båda träffande liknelser på något sätt, men jag kan inte undgå att känna en viss förvåning över hur hårdhudade musikskribenter tycks vara inför aktiviteten att fästa personliga och halvt lösryckta referenser på artister, särskilt när de mer eller mindre befinner sig i Julian Casablancas vardagsrum. En viss försiktighet hade annars varit att vänta sig. Jag tänker på hur jag själv brukar reagera när jag ställs frågan vad jag lyssnar på. Oftast anstränger jag mig för att svara så vagt och brett jag kan, alternativt att hitta så breda och uppenbara namn som möjligt. Att börja namedroppa artister brukar i de flesta sammanhang framkalla en ömsesidig, lätt panikartad känsla av genans. I det här sammanhanget blottlägger det inte bara dina egna tillkortakommanden och missförstånd, vad värre är kan det även uppfattas som en antydan till ett försök att tolka vad som står gömt längst bak i Julians skivhylla. Bara tanken skulle vara nog för att få mig att kasta mig ut genom fönstret.

Julian bemöter The Cars-svadan en smula avvaktande först, och börjar tala om att han alltid skrivit låtar på keyboard såväl som på gitarr. Mot slutet av sitt svar ger han så, mycket riktigt, även exempel på en rad motorvägsbreda artister (Queen, Bob Marley, Cyndi Lauper). Antagligen kände även han en viss genans komma krypande. Men det är först senare i intervjun som han visar sin riktigt älskvärda sida och jag verkligen faller handlöst. När intervjuaren implicit droppar den obligatoriska referensen till New Yorkscenen på sjuttiotalet ser Julian vad som komma skall och föregriper frågan. Han avfärdar alla liknelser med band som Television, och menar att vad de alla har gemensamt givetvis är Velvet Underground, det är den givna referensen, för The Strokes precis som Television. Julian Casablancas, back to basics, putting rock journalists to shame.

Här är min hyllning till såväl Julian som Lou, och deras plirigt glittrande ögon som varje dag bränner hål i djävulens bländverk.

Lou Reed - NYC Man

Jeopardy

2009-12-03T18:18:00.006+01:00

Dagens låt bara. Todd Rundgren gjorde originalet men Dan Seals och John Ford Coleys (inte samma John Ford som i Klas post nedan) version är mer... smooth. Världens bästa Liina tog fotot på grisarna på Axel Dahlströms Torg, vilket borde gett henne första priset i Bästa Sommarbild-tävlingen i valfri lokaltidning.

England Dan & John Ford Coley - Love is the Answer

Jag skulle döda en drake för dig

2009-12-03T00:33:00.005+01:00

När holländska stadiumrave-arrangören ID&T för några år sen gav sig på att lista de 500 bästa danslåtarna genom tiderna dök Sinead O´Connor upp på plats 180, med en sång om love gone bad som svårligen kan kallas dansant i vanlig mening. Men Sineads ut-och-in-vända hjärta slog an något hos 90-talets klubbskallar, vilket de otaliga tranceremixerna på Troy vittnar om. Ingen av dem är så bra som de borde vara. Eller ingen är ens bra. Och det är väl bara så att inga bastrummor och synthstabs i världen kan vara mer besvärjande än den här rösten på vansinnets rand med blott en sober botten av sträva, rytmiska stråkar att stå på. Troy är en sex och en halv-minuters bilolycka till sång, som man undrar om det är meningen att man - att någon överhuvudtaget, förutom han - ska höra. Men det går inte att titta bort.

Sinead O'Connor - Troy

Och om om detta inte var naket nog; här gör hon den ensam med akustisk gitarr för en hundratusen pers eller så. Och om ni undrar så gick första platsen på listan till Underworlds Born Slippy.

Mad Mats

2009-11-23T22:19:00.012+01:00

Hans texter är ett minfält, ingen kan i alla fall anklaga honom för att vara inställsam, den gode Mats. Så tog det mig också flera försök innan jag kom förbi första låten på den första Mats Ronander-skiva jag av en händelse snubblade över en dag sent i oktober. Med fraser som "en pelare av erektion" satte jag téet i halsen, och var tvungen att föra nålen tillbaka ett hack för att se om det verkligen var just dessa ord som han så omsorgsfullt fraserade. Resten av skivan var, åtminstone textmässigt, ungefär lika apart, och det hade onekligen varit enkelt att i det här läget skriva av honom som en i och för sig skicklig gitarrist, men textförfattare? Något fick mig dock att att tveka, kanske var det fingertoppskänslan i de lätta synt- och gitarrharmonierna, eller det faktum att en av låtarna, "50/50", delar titel med ett spår på Stephen Stills skiva "Right By You" från samma år. Jag letade vidare, övertygad om att han någonstans skulle lyckas snärja mig. Och tro mig, jag blev inte besviken. På skivan "Mats" tycker jag mig se en ny sida träda fram hos Mats, betydligt mer lågmäld. Det verkar snarast som att han gått in för att översätta J.J. Cales låtar till svenska, både till text och musik. Möjligen med resultatet att en del av det subtila går förlorat, men där finns en trubbig charm som inte går att värja sig mot. Ändå är den, trots alla sina sympatiska delar, ingenting mot vad som sedan skulle komma. På skivan "Himlen gråter för Elmore James" från 1992 faller så till sist alla bitar på plats. Det som i min goda vilja funnits där outtalat hela tiden blir till ett klart stjärnfall på oktoberhimlen, och Mats Ronander ler milt mot mig från konvolutet.

Mats Ronander - Stjärna

Alla heter Glenn i Göteborg

2009-11-19T12:53:00.004+01:00

Jag har svårt att tänka mig att det finns någon svensk stad där man älskar Glenn Danzig mer än vad man gör i Sundsvall. Jag förhöll mig lite svalare till denna man och hans biceps där jag kryssade mellan Misfits- och Samhain-tröjor på Hedbergska Gymnasiet, och kan inte minnas att jag någonsin lyssnade på "Danzig III: How the Gods Kill" från början till slut. Eller så gjorde jag det men förstod inte att se hur fantastiskt nästnästsista spåret "Sistinas" är. Elake Elvis agerar barbröstad crooner och det är så bitterljuvt att jag börjar fantisera om honom i en öm duett tillsammans med en ung Dusty Springfield. Eller vänta, eftersom det är omöjligt - en duett med Sarah Cracknell! Det ÄR möjligt!

Danzig - Sistinas

Lo-Fi Daylight

2009-11-18T23:34:00.009+01:00

Richard Hudson och John Ford, tidigare medlemmar i Strawbs, går ut en stund i solen på egen hand. De hittar nya vänner och en låda med effekter, som här får ett särskilt skimmer omkring sig tack vare kassettbandets förlåtande ljudlager.

Hudson Ford - 95 Degrees In The Shade/Daylight

Måndatory Mix

2009-11-09T14:39:00.002+01:00

VÄRLDSKLAS & HÅNLEO MÅNDATORY MIX [60:21]

01. America – Wind Wave
02. Kiearan White – Dark Star
03. Danny Kirwan – Midnight in San Juan
04. Timmy Thomas – Africano
05. Carly Simon – Tranquilo (Melt My Heart)
06. Bruce Cockburn – If I Had a Rocket Launcher
07. Bear Quartet – On the Map
08. Tortoise – Ten-Day Interval
09. Sally Oldfield – Water Bearer
10. The Go-Betweens – Need Two Heads
11. Taggarna Ut – Art Music
12. Clivage – Moving Waves
13. Thomas Brinkman – Isch (Soulphiction Remisch)
14. Quarteto Em Cy – Tudo Que Voce Podia Ser
15. Christine McVie – Close to Me
16. Exuma – Monkberry Moon Delight
17. Matthew Young – Dummy Line
18. John Holm – Den öde stranden

download