Ljuset i mörkret

The Clientele är för mig synonymt med sommaren, och vaga känslor av nostalgi över saker jag inte minns om jag verkligen upplevt. Härom dagen gick jag en längre promenad i de lugna, gröna delarna av vasastan, och såg med jämna mellanrum främmande människor passera utan att fästa någon större vikt vid det, jag var helt uppe i egna tankar. Framför mig kom så en person gående, och blev jag varse om flera saker på en gång. För det första, var jag befann mig: i en park, en söndag, i skymningen. Sedan vad jag hade i lurarna: The Clientele, och låten "We Could Walk Together". Allt detta slog mig när hon passerat, och jag blev tvungen att stanna upp, vända mig om och inte fortsätta gå förrän låten klingat ut.

Följande måndag gjorde jag den här garage-editen av Monday's Rain, som en hyllning till alla nostalgiker och, naturligtvis, ekot av Alasdair MacLeans röst.

The Clientele - Monday's Rain (Monday Edit)

Min lelle stad

Jag fick i uppdrag att spela skivor på psykologstudenternas insparksfest med Göteborgstema, och allt som spelades skulle ha Göteborgsanknytning. Jag kom aldrig åt att spela Brusets "(Jag hatar) Sigmund Freud" men var det något som var självklart så var det att låta golvet komma till ro till det här några minuter över tre. Den vackraste hyllning till Lilla London som skrivits, Håkan får ursäkta (och det gör han). Bara några månader innan sin bortgång vintern 2008 spelar Alf Robertson in sin version av "I Left My Heart in San Fransisco" ute på Orust tillsammans med Björn Olsson, med en röst sargad av sjukdom. När pianot klingar ut hör vi honom säga "Jarå, det går å göra nåt pessonlit av det här, det går asså". Visst gick det.

För Björn Olsson var samarbetet med Robertson en lisa för själen. Läs här en sympatisk intervju om mikrofonval och göteborgssoundet som blev ett monster.

Alf Robertson - Jag lämna´ mitt hjärta i Göteborg